Greta Andersdotter Muhoinen

Blev högst 39 år.

Äktenskap med Lars Olsson Hakkarainen (1779 - 1839)

Noteringar

År 1817 vandrade Carl Axel Gottlund förbi Lappmossen där Greta Andersdotter Muhoinen bodde tillsammans med Lars Olsson Hakkarainen. Greta och Lars bodde där tillsammams med sina tre barn.

När Gottlund hade vägarna förbi Lappmossen så reagerade han skarpt på de livsförhållanden som familjen levde under. Hans reflektion var att människan under vissa omständigheter kan klara sig under synnerligen knappa omständigheter. Greta, Lars och deras barn bodde i en grop i jorden en så kallad ”jordkuj”. Barnen var Magnus 6 år och Petter som endast var två år gammal. Även dottern Katarina 9 år bodde där, men hon var inte hemma när Carl-Axel Gottlund var på besök.

Jordkulan de bodde i var uppförd av små träd, mossa och jord. Endast där dörren var kunde man se att det var en vägg. De andra väggarna hängde ihop med ett tak som var i mycket dåligt skick. I ena hörnet av taket fanns ett hål där röken kunde komma ut. Jordkulan låg ca 14 meter från vägen, men den syntes inte alls annat än genom den rök som steg ut ur skorstenen. Under vintertid när det var snö kunde man inte alls se denna bostad.

När Carl-Axel Gottlund hälsade på i jordkulan var Lars, Magnus och Petter hemma. Magnus och Petter lekte i ett hörn på en bädd av asplöv. Kojan var 3 meter lång och 2,5 meter bred. Takhöjden var 1,8 meter, men Carl-Axel Gottlund kunde endast stå rak i mitten av jordkulan. I de andra delarna fick man böja sig för att kunna förflytta sig. De enda möblerna som fanns i kojan var ett litet skrin, en bänk som användes som bord och en pall att sitta på. Det brann en eld i hörnet, men det saknades murstock och ugn. Istället hade man använt ett stort flatsten och lagt ytterligare stenar runt denna ut mot hörnet av kojan som skydd. Detta var inte på något sätt brandsäkert och under tiden som Car-Axel vistades i kojan började taknävret att brinna, så att det snabbt fick släckas.

Som fönster hade man tre små hål i taket, men dörren stod alltid öppen för annars kunde man inte se någonting inne i jordkulan. I taket hängde rönnbärsris på tork för att det senare skulle användas som mat till djuren. Det fanns endast jordgolv i kojan. I hörnet av jordkulan fanns en bräda som användes som hylla och på den fanns två träkoppar och en smörkärna. Utifrån att det fanns en smörkärna förstod Gottlund att de hade en ko, men han kunde däremot ej förstå vart kon hade sitt fähus.

Gottlund fick aldrig träffa Greta Andersdotter Muhoinen när han var förbi, för hon var ute i skogen och vallade sin ko och fem getter, vilket utgjorde hennes boskap. Gottlund fick då höra att det fanns ett fähus för dessa djur, men det var så litet att en ko knappast kunde stå i det. Greta hade dessutom tagit på sig uppdraget att sköta några av byns getter. Av ris, sten och klabbar hade hon byggt ett härbärge åt dessa djur. ”Tvenne kappar” potatis hade Lars planterat, vilket motsvarar ca 10 liter sättpotatis. I övrigt arbetade Lars med att bränna tjära. Carl-Axel Gottlund upplevde att Lars var starkt byggd gladlynt till mods. (Gottlund s 301)

När man läser historien om Lars, Greta och deras barn så väcks många frågeställningar om hur deras liv såg ut. Hur var det att som barn växa upp under så otrygga förhållanden? Bostaden var helt klart undermålig och boendesituationen var oviss då de inte visste om de skulle ha rätt att bo kvar där. De levde under mycket knappa förhållanden, där det fanns brister i att tillgodose de mest basala behoven såsom värme, mat och möjligheten att hålla sig någorlunda ren. Det måste ha varit som att bo i en fuktig potatiskällare, där de måste vara ständigt på vakt så att inte hela kojan brinner upp. Varma kvällar vid elden, men kalla mornar när elden hade slocknat och en ständig lukt av fukt och mögel. Det är så jag föreställer mig att det kan ha varit.



Hans Lidman har berättat om familjen Muhoinen Hakkarainen i sin bok ”finnskog”. Hans Lidman är en skönlitterär författare, vilket innebär att han därmed har rätten att berätta sin historia på ett sådant sätt så att läsaren finner den underhållande. Det innebär att Hans Lidmans uppgifter inte kan betraktas som en pålitlig källa. Hans Lidmans uppgifter överensstämmer dock till stora delar med uppgifter som kan styrkas i andra källmaterial. Vad som utöver det är baserat på muntliga berättelser, andra källor eller på Hans Lidmans egen tolkning av förhållandena vet jag ej.

Utöver det som framgår i Gottlunds dagbok och Valter Bergs bok ”svartrockarnas kamp”, berättar Hans Lidman en hel del om familjen.

Hans Lidman skriver att det i familjen fanns en halvvuxen pojke helt utan förstånd som vid 2 år ålder drabbats av epilepsi. Han saknade tal och låg och skrattade utan anledning. Jag har ännu inte sett något som styrker detta i husförhörslängderna. Däremot har det framkommit att Petter, som vid Gottlunds besök i jordkulan, var 2 år gammal, sannolikt hade en begåvningsnedsättning som bör ha varit lindrig. I en husförhörslängd nämns att Petter är ”besynnerlig” och i en annan står det att Petter är ”mindre vetande”.

För att läsa mer om hur det gick med familjen Hakkarainen Muhoinen efter att mamma Greta försvunnit från familjen kan ni läsa under "Lars Olsson Hakkarainen". Vill ni veta mer om hur det gick för barnen som växte upp i jordkulan vid Lappmossen kan ni läsa under respektive barn, men mest intressant är det att läsa om Petter som var yngst vid Gottlunds besök i jordkulan.

Personhistoria

Källor